Tillbaka till gnistan

Bara en sån där dag. En sån period. Någon form av svacka. Så jag vill bara skriva för att jag vill, inte på det jag måste, det som måste vara så himla korrekt och klokt. Akademiskt korrekt med alla dess regler och hittepå. Ibland blir jag bara så trött och less på allt det där och det tog helt musten ur mig under kandidaten och jag förlorade allt hopp om att jag kunde skriva. Varje gång en text skulle skickas till någon annan fick jag knip i magen. Jag fick tillbaka papper med massa frågetecken, överstrykningar, understrykningar, inringningar.
 
Men en dag kom dagen, i högskolelivet då jag fick skriva som jag skriver och det var då som bitarna föll på plats. Läraren tyckte visst att jag kunde och dem nördigaste och mest korrekta dem tyckte att det jag skrev var underhållande. Dem kanske till och med skrattade.
 
Jag har inget intresse av att sitta och krysta ut svåra ord, leka fröken viktig med vad som är rätt. Jag sätter mina kommatecken lite där jag vill, ibland hittar jag på lite ord. Men jag älskar verkligen att skriva och det har jag ju alltid gjort. När andra fick upp ögonen för att läsa och läste sina första böcker, då satt jag och skrev egna böcker och skrev slaviskt dagbok varje dag.
 
Så så fort (dubbel så, den korrekte gråter, två "så" efter varandra) det finns med ett måste, tar det stopp. När det blir för korrekt så kan inte jag mer det låser sig. Det gäller att hitta tillbaka till sin gnista och sluta stänga dörrar för sig själv eller för andra.
 
Människor idag får vara strikta, kritiska, hårda bäst de vill men som den positiva blåögda själ jag är tror jag på motivationen och inspirationen, åtminstone hade jag grävt ner mig själv utan det för länge sen!



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0