Spring i benen andra delen

Fortsättningen med springningen. Alla är vi väl lite smått allergiska mot hobbyexperter, eller?
 
Men några små grejer som funkar för mig som jag dessutom stött på på andra ställen också så åt fanders är det kanske inte ändå. Och kanske inspirerar någon åtminstone, för på senaste har faktiskt många sagt till mig "Gud vad duktig du är som springer" eller "Hur pallar du det?"
 
 
 
 
Köp något nytt. Ja som bekant är jag inte sen på det att unna mig och något nytt till garderoben eller hemmet , det ger mig alltid energi. Så köper man några träningskläder som man faktiskt vill ha och känner sig fin i blir det också roligare. Exempelvis är mina löpskor de dyraste paret jag äger, så det var bara att välja antingen får jag valuta för pengarna och använder dem flitigt eller så är det som att kasta pengar i sjön.
 
Utmana dig själv. Vad det än gäller i livet så när det är på väg ner kan man behöva en liten utmaning för att sporra sig själv. Anmäla sig till ett lopp är en sjukt bra grej, hade jag inte blivit övertalad av Ida att springa vårruset första året hade jag nog skippat att springa en och annan runda. För övrigt väldigt rolig grej att göra tillsammans med kompisarna.
 
• Det främsta, som jag skrev också sist det är att bara göra. Lägg fram kläder, bestäm dig och bara gör, utan att tänka. Som Martina Haag skrev i sin bok "heja heja" (sjukt bra som inspiration för övrigt) att när väl kläderna ligger framme och redo tar det verkligen emot att inte ge dig ut.
 
 
Jag själv kan ha lite olika inställningar inför en runda ibland känner jag från början att jag ska förbättra en tid eller springa sjukt långt. Men allra oftast så går jag bara ut, känner efter hur det känns i kroppen just idag och tar det efter som, pallar jag inte så pallar jag inte och då är det faktiskt inte hela världen.
 
Som idag till exempel:
 "jag måste bara klara 3 km åtminstone"
 
-efter 3 km- Okej jag kör fem, fem klarar man jämt.
 
-efter 5 km- Alltså va fan jag borde köra på en långis idag. Iallafall 7 km.
 
-efter 7 km- Okej. Nu kan jag lika gärna köra på till en mil, nu har jag ju gjort mer än hälften! En mil har jag ju sprungit förr det klarar jag säkert idag också.
 
Ibland när jag ser folk som är ute och springer tänker jag "din duktiga jävel" och får lite ångest. Så det känns faktiskt lite skönt att vara den där då och då som får lite uppmuntrande kämpa-på-blickar av söta promenerandes tanter.Även om det inte spelar någon roll för mig egentligen att någon annan tycker att jag är duktig så är tanken ändå lite uppmuntrande och det kan kanske vara en sporre för någon annan. =)

Beställning på g

 
I just did it! Suttit och trånat efter ett par Nike free run 3.0, så idag lade jag in en beställning. Var inte värt att plågas längre de bara måste vara i mina ägo. Så håller alla tummarna för att de passar och kommer till mig inom kort, gärna snabbt och problemfritt =)
 
Nu kommer de dessutom in på reklamannonser på varenda sida jag är inne på, bara för att jag har kollat på dem så mycket så det fanns liksom ingen anledning att tveka längre.
 

Just do it

 
 
Om någon hade sagt till mig för några år sedan att jag idag har sprungit en mil hade jag nog bara skakat på huvudet och sagt nä nä, det finns inte en chans i världen... Bara ordet löpning fick mig att börja kallsvettas en aning.
 
Mitt första år i Växjö levde jag och mina vänner studentlivet till max, tre utgångar i veckan var standard, fyra om man hade tur. Vi hade förbaskat roligt och det hände någonting hela tiden och vår hälsa var inte direkt i fokus.
 
Efter jullovet sa mina vänner "Vi ska köpa gymkort!" jag kände en viss förvirring, träna? Själv kände jag direkt att jag inte kunde haka på. Gym var aldrig min grej jag visste hur det skulle bli, jag skulle köpa ett sånt där dyrt kort och när jag insett att jag varken fått rutor på magen eller en bula på armen efter några besök skulle jag tröttna och ge upp. 
 
Samtidigt så ville jag ju inte vara sämre, så jag tänkte jag kanske kan springa? Det är ju ändå helt gratis och en meter är ändå bättre än ingen meter alls typ. Så jag letade fram något som kunde liknas vid träningskläder och några lite halvdanna skor och tänkte om jag springer en runda nu så är det mer än vad jag tränat det senaste typ året så det här kommer jag ju kunna leva på i typ en evighet, score!
 
Sen blev det på något vis att jag fastnade och det var faktiskt härligare än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig. Efter den där första rundan har det gått i perioder och det gör det fortfarande ibland springer jag bara för att och ibland kan jag innerligt längta efter att få på mig löpskorna och ta en tur. Det har blivit till en del av mig, när jag inte sprungit på en vecka så känner jag faktiskt att det är någonting som saknas.
 
Det är både skönt att få vara ute i naturen, få frisk luft, rensa tankarna, springa bort ilska, tårar, eller när du är så glad att det spritter i kroppen och du inte vet var du ska bli av. Sen självklart känns det underbart efteråt jag mår alltid lite bättre och känner att jag har gjort någonting bra.
 
Slutligen, kan jag så kan vem som helst. Det gäller bara att faktiskt göra det. Tänk inte, just do it. Bestäm dig när, ta fram kläderna och ge det ett försök. En dålig runda där du flåsar omkring och tror att du ska dö efter 500 meter och får ta fler flåspauser och gå-pauser än sprungna km är trots allt alltid bättre än en utebliven runda.
RSS 2.0