Med en kork i munnen slängande armar och en komisk timing som är... perfekt!
När jag gick mitt år på folkhögskola, en grundkurs i skådespeleri blev jag helt beslutsam om att det var det jag skulle hålla på med resten av livet. Jag kände mig så oerhört mogen, vuxen (trots mina 19 år, med matkunskaper som sträckte sig till att koka pasta och hormoner som ständigt var ur balans, känslor som svämmade över och tårar som sprutade) och jag ville bli en seriös skådespelerska. En sån som spelade starka kvinnor, svaga kvinnor, som skrek, knarkade, grät och var olyckligt förälskade. Sånna roller ville jag spela, sån där ville jag vara, seriös.
Så kom dagen, vi skulle tilldelas våra roller i de pjäser som vi skulle spela hela våren och jag kände att mina lärare kanske också kände att jag kunde vara så där allvarsam och att jag nu skulle få chansen.
Vi satt där i våra grupper med våra manus och jag var så nervös och det var den här stunden som jag hade väntat på i flera månader..
- Och Frida du ska spela ödlan Doris.
ÖDLA?!!!!! Hur ska jag kunna bli tagen på allvar iförd en ödledräkt och målad i grön färg?!
Sen i efterhand så slopade jag det där med att vara en seriös skådis.Jag åkte på auditions på teaterskolor där man aldrig nappade på min seriöshet men åt min lite mer komiska monolog så såg jag små leenden och hörde något litet skratt hos den där seriösa och viktiga juryn som hade min framtid i sina händer.
Jag kommer också ihåg innan jag skulle sluta mitt år på folkis och jag satt i min teaterlärares rum och pratade om framtiden och vad jag skulle ta mig till. Hon tittade på mig och sa:
"Frida.. Du är rolig! Det är så roligt att lyssna på dig när du berättar dina historier!"
Jag behövde prata tydligare och högre,skulle egentligen öva med en kork i munnen så att jag blev bättre på att artikulera. Sen svängde jag för mycket med armarna när jag gick. Och... jag hade en perfekt komisk timing. Det är de saker jag fick höra om mig själv som jag kommer ihåg allra tydligast.
Jag tog inte det till mig så jag pratar fortfarande ganska otydligt och svänger med armarna när jag går. Men den där komiken.. Den höll jag på att slänga bort men inser nu hur viktig den är. Det känner jag först idag, att jag vill själv skratta och få andra att skratta och få med det i mitt arbete och ha det som en del av min framtid och låta humorn ta plats i den kulturbrasch som jag utbildat mig i att få vara en del av.
