Jag har inte känt för att skriva en enda rad, har inte sett någon mening med det, för vem? Varför? Tills idag. Jag har alltid älskat att skriva och idag bara övervälldes jag av känslor, som vanligt, jag är sån ett yrväder fylld med känslor som har lika nära till skratt som till gråt, som dessutom svämmar över av tankar och funderingar. Det är då jag måste skriva av mig, för mig själv.

 

Just nu kretsar det mesta i mitt liv kring framtid. Jag lever inte i nuet för fem öre, kan inte riktigt njuta av det nu som jag befinner mig i. Själv hatar jag att inte veta. Och det är just det som jag inte gör för tillfället, jag befinner mig i en punkt i livet där jag inte vet, någonting, vilket gör mig stressad förvirrad och ännu mer fundersam. Försöker grubbla fram svar på allt. Vad jag vill göra, var och med vem.

 

Men jag kommer inte så långt med alla grubblerier, utan det som återstår är bara att vänta. Vänta i exakt 12 dagar på ett besked. Och är det något jag har svårt för är det just väntan. Lika mycket som jag känner mig redo för en förändring i livet, en nystart med nya äventyr och utmaningar så är jag lika mycket rädd och kan gråta av förtvivlan.

 

För ta det som det kommer är ju inte heller riktigt min grej, det hör väl ihop med det dåliga tålamodet och att i denna magen finns det sällan någon is.

 

Men Frida P du har inget val, du får vänta och se och guess what, du kommer aldrig någonsin att veta allting utan livet är ständigt föränderligt, härligt va?!