Om någon hade sagt till mig för några år sedan att jag idag har sprungit en mil hade jag nog bara skakat på huvudet och sagt nä nä, det finns inte en chans i världen... Bara ordet löpning fick mig att börja kallsvettas en aning.

 

Mitt första år i Växjö levde jag och mina vänner studentlivet till max, tre utgångar i veckan var standard, fyra om man hade tur. Vi hade förbaskat roligt och det hände någonting hela tiden och vår hälsa var inte direkt i fokus.

 

Efter jullovet sa mina vänner "Vi ska köpa gymkort!" jag kände en viss förvirring, träna? Själv kände jag direkt att jag inte kunde haka på. Gym var aldrig min grej jag visste hur det skulle bli, jag skulle köpa ett sånt där dyrt kort och när jag insett att jag varken fått rutor på magen eller en bula på armen efter några besök skulle jag tröttna och ge upp. 

 

Samtidigt så ville jag ju inte vara sämre, så jag tänkte jag kanske kan springa? Det är ju ändå helt gratis och en meter är ändå bättre än ingen meter alls typ. Så jag letade fram något som kunde liknas vid träningskläder och några lite halvdanna skor och tänkte om jag springer en runda nu så är det mer än vad jag tränat det senaste typ året så det här kommer jag ju kunna leva på i typ en evighet, score!

 

Sen blev det på något vis att jag fastnade och det var faktiskt härligare än vad jag någonsin hade kunnat tänka mig. Efter den där första rundan har det gått i perioder och det gör det fortfarande ibland springer jag bara för att och ibland kan jag innerligt längta efter att få på mig löpskorna och ta en tur. Det har blivit till en del av mig, när jag inte sprungit på en vecka så känner jag faktiskt att det är någonting som saknas.

 

Det är både skönt att få vara ute i naturen, få frisk luft, rensa tankarna, springa bort ilska, tårar, eller när du är så glad att det spritter i kroppen och du inte vet var du ska bli av. Sen självklart känns det underbart efteråt jag mår alltid lite bättre och känner att jag har gjort någonting bra.

 

Slutligen, kan jag så kan vem som helst. Det gäller bara att faktiskt göra det. Tänk inte, just do it. Bestäm dig när, ta fram kläderna och ge det ett försök. En dålig runda där du flåsar omkring och tror att du ska dö efter 500 meter och får ta fler flåspauser och gå-pauser än sprungna km är trots allt alltid bättre än en utebliven runda.