Jag brukar alltid fnissa lite åt dem som trycker på stoppknappen i bussen när det bara är slutstationen kvar. Man har ju liksom inget val än att gå av bussen, förutom den gången iofs när jag och Malin glömdes bort och fick lite ofrivilligt åka med en liten extratur... aja det är en annan historia.

 

Men så i förra veckan hände detta igen att någon tryckte och jag blev lite sådär tonårs amen-dah-kaxig. Tills jag kom och tänka på den där gången när jag själv satt på bussen i Växjö och var som vanligt borta i mina tankar tills jag kom på nämen jag ska ju av här! Så i panik reser jag mig upp och trycker jag på stoppknappen!

 

Kom på mig själv. Nu e jag sådär nördig och förvirrad och så långt ifrån den där amen-dah-kaxigheten (ja jag var mig själv skulle man ju då enkelt kunna säga) Bussen stannar ju alltid på resecentrum om den går till resecentrum det vet väl alla, verkligen jag efter tre år i samma stad och x-antal bussresor med samma sträcka. Försökte på något vis täcka över min panik inför de där tiotal personerna som också, hellugna skulle gå av.

 

Så nä nu ska jag sluta fnissa. Det är inte kul. Ska försöka ge lite tröstande blickar, vi ska alla gå av här, tillsammans min vän, men tryck du, det är helt OK!